2 Mos 12:1–8, 11–14, 1 Kor 11:23–26 och Joh 13:1–15

Herre, vår Gud, du låter oss fira ett stort och underbart mysterium: det nya förbundets eviga offer, den måltid Kristus instiftade kvällen före sitt lidande, den gåva som förenar kyrkan i kärlekens gemenskap. Låt oss ur detta sakrament få liv och kraft, så att vi fullkomnas i kärleken.

”Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. De hade samlats till måltid.” Jesus längtar efter att få fira påskmåltid tillsammans med oss innan hans lidande börjar.

I denna måltid föregriper Jesus allt som ska komma, innan han dör på korset, innan han uppstår och förhärligas. Redan denna kväll är det verkligen Kristi sanna kropp som lärjungarna äter och det nya förbundets blod som de dricker. Samtidigt är allt det som varit infogat här, tiden dras samman i Kristus, Kristi eviga mysterium blir närvarande som en mittpunkt i historien och samtidigt omfamnas tid och rum av den eviga kärleken.

Denna heliga natt inleder Jesus sitt påskfirande som en fullbordan av Guds folks befrielse från slaveriet i Egypten. Han kom från Fadern, som för vår skull steg ner från himlen, och genom sitt exodus, lidandet, korset, döden och uppståndelsen, återvände han till Fadern.

Två sakramentala mysterier framträder vid denna heliga stund; Eukaristin och prästämbetet. Eukaristin är anledningen till kyrkans existens. Det är kyrkan som gör Eukaristin och det är Eukaristin som gör kyrkan. I Eukaristin blir vi vad vi är; Kristi kropp. Genom prästerna konsekreras Eukaristin och prästerna existerar just för detta. Eukaristin och prästämbetet hör för evigt samman i Kristus, Guds sakrament. Som vår himmelske överstepräst är Jesus Kristus den egentlige liturgen, prästen.

Den himmelska liturgin pågår dag och natt, där Kristus frambär sig själv, översteprästen och offerlammet förenade i en och samma person, som det eviga offret. 

Genom den helige Ande rör Kristus vid oss i sakramenten, lika konkret, personligt och kärleksfullt tjänande som när han tvättade sina lärjungars fötter. När Jesus tvättar sina lärjungars fötter och betjänar dem, visar han vad han gör i varje Eukaristi. Här är det han som betjänar oss. Han ger sig själv. Petrus invändningar mot att bli tvättad av sin Herre avslöjar det inre trotset, oviljan att ta emot. Det kan vara mycket svårare att ta emot än att ge, men också det måste dö i oss, för att bära frukt. "Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig", är Jesu svar till Petrus. "Utan mig kan ni ingenting göra" (Joh 15:5), säger Herren. Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter för att vi som fattiga tiggare ska hungra och törsta efter kärleken.

Ingen tar livet från honom, utan han ger det av fri vilja, för att öppna Paradisets stängda port för den fallna människan.

Så dukar Fadern sitt bord för hela skapelsen, det himmelska Paradisets trädgård öppnas, och ger Kristi kärlek att äta och dricka, frukten av Sonens lidande, för den som längtar, hungrar och törstar efter kärlekens föda och dryck.