Herren är min herde,

ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft

och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever (Ps 23).

Att Herren är vår herde får sin djupaste betydelse i dödsskuggans dal, mötet med döden. Därför är herdepsalmen, en psalm för påskaftonen. I Jesus Kristus, död och begraven, finner vi honom som människans gode herde, i hans och vår utsatthet och tomhet. Vi får vara med den övergivne Jesus på korset, begravas med honom, vara med honom i graven, omfamna och älska honom: detta är den ultimata platsen för en kristen och för en människa. Där, helt absorberad, begraven, död med Gud, föds insikten om hur hela livet är omslutet av Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, och hur vi i denna dubbla avgrund, människans och Guds bottenlösa avgrund, är helt omslutna av Guds kärlek.

Vi kommer inte längre ner än till döden och där längst nere i dödsriket omfamnar Gud oss med kärlek. Nedstigen från himlen till jorden och ända ner i dödsriket har Guds Son, Jesus Kristus, förvandlat allt hopplöst och allt förtvivlat till tro, hopp och kärlek.

I mötet med Guds död sker också en rening av vår tro, all falskhet flyr i mötet med Guds död, med den döde Jesus botas allt mänskligt, religiöst och kristet hyckleri.

”Herren är min herde: ingenting skall fattas mig ... Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg” (Ps 23:1, 4).

Den sanne herden känner vägen som går genom dödens dal; det är en herde som vandrar med mig även på den slutliga ensamhetens väg, dit ingen kan följa med mig och vägleda mig genom det svåraste: han själv har gått denna väg, han har stigit ner till dödens rike, han har besegrat döden och återvänt för att följa med oss alla dagar och han ger oss vissheten om att vi tillsammans med honom hittar en väg rakt igenom döden, dödsriket, ensamheten och övergivenheten. Här finns den tidiga Kyrkans insikt om att det finns en som till och med i döden följer med mig, och med sin "käpp och sin stav tröstar mig", så att "jag inte fruktar något ont" (Ps 23:4), detta är det nya " hopp” som flammar upp som en eld i de troendes liv, utifrån evangeliet om den tomma graven.

Kyrkoläraren S:t Bonaventura skriver:

”Den som älskar den döden,

han kan se Gud;

det är ju utan tvekan sant att

ingen människa kan se Gud och leva (2 Mos 33:20).

Låt oss därför dö,

låt oss gå in i mörkret.

Låt oss tysta vår oro (Mark 4:39),

våra begär,

våra bilder” (Itinerarium mentis in Deum 7.6.3–4)

Att dö denna kärleksdöd med Kristus är en förutsättning för att kunna se Gud.

Vi kallas att mer och mer förenas med Kristi död, att dö med och i honom, i en död som hans. Det finns ingen annan väg än Jesu brinnande kärleksdöd (Itinerarium mentis in Deum Prol.3.2).

Den heliga Agnela av Foligno (1248–1309) beskriver på 1200-talet tomheten, fattigdomen och döden i Kristus som en väg där hon blir mer och mer avklädd på allt, hon blir lättare och lättare. Det innebär att hon förlåter alla som har gjort henne illa, hon avklär sig allt som binder henne, människor, ägodelar och till och med sig själv. Och när hon så önskar att vara fattig och förmår vara det börjar hon leva i Kristi passion och finner djup gudomlig tröst. För henne handlar inte Kristi fattigdom och utblottelse om att Gud begränsar sin makt utan tvärtom om att Gud manifesterar sig själv, som den han är, fullkomligt, i mänsklig svaghet. Hon ser i Kristus en fattigdom som på en och samma gång är djupen av Guds ödmjukhet och skönheten hos den mänskliga natur som är fullt mottaglig för gudomlig beröring.

Hon förstår fattigdomen och tomheten som en del av vad det är att vara människa. Att det rena varandet endast är Gud och allt annat är varande är i Gud, vi äger inte vårt eget liv utan har det endast i Gud.

Genom synden börjar människan tro att hon är någonting i sig själv och fattigdomen hjälper henne att avklä sig synden och sedan djupare identifiera sig med den korsfäste.

Fattigdomen hjälper oss först att inse vilka brister vi har för att sedan upptäcka vår egen fattigdom och hur sant fattiga vi är i vårt varande. Fattigdom är alltså vad det är att vara människa och samtidigt med denna insikt upptäcker vi Guds gränslösa godhet så att alla tvivel tas ifrån oss och vi älskar Gud fullkomligt.

Öga mot öga med vårt eget varas fattigdom, vår nästan-icke-existens, kan vi inte annat än tro på och älska Gud som bär detta nästan-icke-varande till varande. Genom att inse vårt väsens djupaste fattigdom som nästan icke-existerande öppnas dörren upp till vår oändliga avgrund, och vi finner oss själv i själva Treenighetens mitt, där inga ord uttalas.

För S:ta Angela är det i vårt omfamnande av vårt radikala beroende och existentiella fattigdom som skapade varelser som vi finner oss själva i mitten av Treenigheten.

Vår fattigdom som skapade varelser, som ”saknar varande” är i sig själv platsen då vi upptäcker vår egen avgrunds djup i gudomlig förening.

När vi idag stannar kvar vid vår Herre som dold för världen vilade i graven, då är det en uppmaning till oss att älska vårt fördolda liv med Jesus hos Gud.

Så låt oss stanna kvar hos Jesus, i hans död, i hans begravning, omfamna honom och ta emot och leva i hans hemlighet, i hans mysterium och i hans verklighet.

Låt oss bli kvar hos honom, tala med honom, be till honom, ödmjuka oss inför honom, ha vår glädje i honom. I Jesus Kristus, död och begraven, i förening med vår död och intighet, finns tron som en gåva som öppnar upp hela den utsatta mänskliga erfarenheten, hela vår verklighet, som ett oavbrutet möte med Gud, ja vi finner att hela vårt liv är ett enda samtal med Gud.

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever (Ps 23).