Jes 42:1–7 och Joh 12:1–11

Allsmäktige Gud, ge oss, som genom egen svaghet kommer till korta, ny kraft genom det lidande din Son har uthärdat för vår skull, han som med dig, Fader, och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet.

Vi ber om Guds hjälp i våra förebredelser inför påsken som nalkas.

”Sex dagar före påsk” besökte Jesus Betania, där Marta, Maria och Lasaros bodde. Maria smorde Jesu fötter med en hel flaska dyrbar äkta nardus och torkade dem med sitt hår, som en förberedelse för Herrens påsk. Också vi förbereder oss för Herrens påsk och en stor del av denna förberedelse är arbetet med oss själv och kampen mot synden. Synden handlar inte bara om hur vi behandlar andra utan också om hur vi ser på oss själva och våra kroppar. Hur kan jag ge mig själv om jag inte äger mig själv utan är slav under mina begär? Den som inte kan säga nej till sig själv och sina impulser kan inte säga ja till sina bröder och systrar. Det handlar om så mänskliga företeelser som ätandet, talandet, seendet och sexualiteten. Det handlar om karaktärsdaning, utifrån insikten att vi inte tillhör oss själva utan att vi tillhör Kristus, det gäller att låta sig formas och förvandlas i honom.

Här ser vi skillnaden mellan Judas och Maria. Judas är slav medan Maria är fri, fri att ge sig själv som en gåva, en gåva av renhet och kärlek. Båda var lika mycket inneslutna i Jesu vänskap och kärlek, men så olika varandra när det gällde överlåtelsen av sig själva. Den ene höll stenhårt fast vid sig själv, den andre öppnade hela sitt liv som ”en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam.” Vi ser i Marias offer av sitt eget liv att renhet och kärlek inte handlar om rädsla och moralism och utan om att vittna för världen om den ursprungliga godheten i allt skapat. Framför allt ser vi vilken glädje det är att ge sig själv som en gåva till andra, utifrån insikten att allt i mitt liv tillhör Kristus.