Jes 60:1–6, Ef 3:2–3a, 5–6, Matt 2:1–12 Allsmäktige Fader, du som denna dag med stjärnan ledde hedningarna till din enfödde Son, led även oss, som redan känner dig i tron, till att skåda hans härlighet i himlen. Dagens evangelium visar hur hela skapelsen är involverad i Guds människoblivande, till och med planeterna. Evangelisten vill som ett tecken visa att, liksom änglar­na angav vägen för herdar­na, så visar stjärnan vägen för de vise männen, hela tillvaron är engagerad. Framför allt är evangelierna skrivna för att de som lyssnar till orden ska komma till tro på detta barn, som föds i Betlehem och tillbedja honom som hyllas av de österländska stjärntydarna. Dessa hann fram till bar­net på tretton dagar, trots att de kom från Persien eller Babylonien. En kyr­ko­fader förklarar att det berodde på att de arabiska hästarna var så snabba. Allt tyder på att de själva också var väldigt ivriga och att de var uppriktiga sökare av sanningen. När kyrkan växer fram ser vi just denna union med alla mänskliga kulturer och allt mänskligt sökande. Tron är människans svar till Gud, som uppenbarar sig och ger sig åt henne. På samma gång ger tron ett överflödande ljus till människan som söker den yttersta meningen med sitt liv. Alla religioner vittnar om detta sökande som är en del av människans väsen. ”Alla människor är kallade till denna gudsfolkets katolska enhet, som förebådar och främjar en världsvid fred. De tillhör den på olika sätt eller är relaterade till den: katolska troende, andra som tror på Kristus och slutligen alla människor som genom Guds nåd är kallade till frälsning” (Lumen gentium 13). Kyrkan erkänner att man i andra religioner söker en okänd Gud ”i skuggor och bilder”. Han är ändå nära, eftersom det är han som åt alla ger liv, ande och allt annat eftersom han vill att alla människor skall bli frälsta. Så betraktar kyrkan allt gott och sant som finns i andra religioner ”som en förberedelse till evangeliet och en gåva från den som upplyser varje människa så att hon till slut skall ha liv” (Lumen gentium 16, Nostra aetate 2). Den finns en unik kraft i Guds människoblivande som gör att den kristna tron kan försona och ena allt. Det är detta som är det universella, katolska: att det är en sann tro för alla. Kyrkan omvandlade världen genom att omfamna och försona den i den fullkomliga föreningen av Gud och människa. Det var till denna förening de vise männen skyndade: till Konungens bröllop, bröllopet mellan den gudomliga och den mänskliga naturen i detta barn som låg i krubban. Så började Jesus stråla ut Guds härlighet med försoning och fred i denna vår splittrade värld.

Syr 24:1–2,8–12 Ef 1:3–6,15–18 Joh 1:1–18 Helige Gud, du är vårt eviga ljus. Fyll hela världen med din härlighet och uppenbara dig för alla folk i honom, som är ljuset av ditt ljus, din Son Jesus Kristus, vår Herre. Vi ber att Gud denna dag ska ge vårt inre öga ljus. ”I begynnelsen fanns Ordet…” I begynnelsen av vad? I begynnelsen av allt fanns Ordet, ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…”, i begynnelsen av Kyrkan, i begynnelsen av varje människoliv, i begynnelsen av ditt och mitt liv, i begynnelsen av allt synligt och osynligt, ”och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det.” Också mitt liv har blivit till genom det, Logos, Ordet är källan till allt liv, all existens. Det är inte så konstigt att evangelierna fäster så stor vikt vid begynnelsen, av skapelsen men också av ett människoliv, som Johannes Döparens och Jesu födslar, för det är det allra största att förundras över i denna vår mänskliga värld. I sin tredje predikan mot de som förnekade uppståndelsen, hänvisar S:t Augustinus till vad han anser vara ett större mirakel än uppståndelsen: ”det är i själva verket ett större mirakel, så många människor blir födda varje dag som inte fanns tidigare, än ett fåtal som uppstod igen, som existerade. Och ändå tas inte denna typ av mirakel på allvar och uppskattas, eftersom allt som är så vanligt inte är intressant”. Det största miraklet är din existens, att du finns till, för att Gud vill det! Gud vill ditt liv, Gud vill att du finns till, att du existerar, han vill att du ska ha ett vara i hans stora Vara. Så förundras i dag över att du blev till som ett mirakel i din mammas inre, att Gud vill ditt liv och möter dig just där, i livet som det ser ut just för dig! Vi är kallade att förundras över detta, för att ledas till det rena varandet, den fullkomliga närvaron, Gud själv ”utan vilken ingenting blev till av allt som finns till”. Utifrån att Gud är ett mysterium, en hemlighet att upptäcka, att älska och lära känna så kan vi också förstå hela livet som ett mysterium: skapelsen, våra medmänniskor och vi själva.  Det mänskliga livet är utgångspunkten för jublande kontemplation och förundran. Aposteln Paulus skriver till och med att Fadern ”före världens skapelse har utvalt oss till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek”. Vi är så välsignade att Gud har utvalt oss i Kristus före världens skapelse. Vi finns till i hans tanke och vilja innan vi blir till, eftersom begynnelsen av allt liv är Gud själv. Du är större än du tror och Gud vill ge ditt inre öga ljus så att du kan ta in att du är insatt i det största av sammanhang, din begynnelsen i det rena Varandet, den rena Närvaron, Gud själv, som vilar i krubban. Och ”åt dem som tog emot barnet i krubban gav han rätten att bli Guds barn”. Ljuset lyser så in i ditt livs mörker, och mörkret har inte övervunnit det.

Joh 3:7–10 och Joh 1:35–42 Allsmäktige Gud, låt frälsningen för alla folk, din egen Son, som kommit ner till oss från höjden, stråla i våra hjärtan med sitt ständigt nya ljus. Vi gör oss disponibla då vi nu kommer nära Jesus genom att tro, hoppas och älska honom. I ödmjukhet steg Ordet ned från himlen och blev kött, och när stunden var inne att befria mänskligheten från syndens slaveri accepterar Jesus ödmjukt det offer Fadern begär: ”lik ett lamm som förs bort att slaktas, och lik ett får som är tyst inför dem som klipper det” (Jes 53:7). Han är ett felfritt lamm som ger mjölk att dricka, kött att äta och skinn för att skydda, värma och pryda. Johannes Döparen inser detta: ”Se, Guds lamm.” Han söker inte upp Jesus, utan väntar på att han ska komma. Han är inte den som rastlöst vandrar från plats till plats, han är samlad i sig själv: ”Vid den tiden stod Johannes vid Jordans strand med två av sina lärjungar.” Han talar inte till vem som helst utan till de som söker och vill förstå, hans lärjungar som lyssnade på honom och älskade varandra. Som Gregorius den store skriver: ”Det kan inte finnas någon kärlek med mindre än två personer.” Det handlar här om en kommunitet, ett kommunitetsliv, och ”de båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus”. ”Jesus vände sig om”… Jesus vänder sig om till dem som vänt om sina liv till honom; ”Vänd om till mig, då skall jag vända om till er, säger Herren Sebaot” (Sak 1:3). Så frågar Jesus vad de vill, och de svarar: ”Rabbi, var bor du?”, alltså ”vi söker dig, vi söker din undervisning och den plats där du bor”. Eftersom de visar den rätta intentionen och tillförsikten öppnar han sitt hem för dem. Han ägde knappast en bostad men han är bofast i sig själv, han är den han är, samlad, det yttersta varandet och den rena närvaron, där andra kommer till ro och finner frid. Simon får sedan veta: ”Du skall heta Kefas.” Kyrkoläraren Bonaventura skriver att detta inte gäller oss eftersom vi alla har fått samma namn och borde vara nöjda med det namnet. För det största av allt är att kallas kristen och Guds söner, hans vänner och hans kropp. Att äga detta namn berör vårt inre mer än alla berömda namn i världen och gör oss mer ivriga att vara hans lärjungar.