Bar 5:1–9, Fil 1:3–6, 8–11 och Luk 3:1–6
Allsmäktige och barmhärtige Gud, låt inget här på jorden hindra oss att skynda din Son till mötes, utan led oss med din himmelska vishet till fullkomlig förening med honom, din Son, Jesus Kristus, vår Herre.
Johannes Döparen var varken kejsare, ståthållare, tetrark eller överstepräst men alla ville komma till honom i öknen och döpas av honom. Han är rösten som ropar i öknen: ”Bana väg för Herren, gör hans stigar raka”. Vi kallas att vara denna röst i vår tid och i vår kultur. Den tysta rösten, tyst och stilla och just därför utmanande, en tyst protest mot världens larm och ofrid. Öknen visar vägen för oss i dag, att söka och finna Gud i öknens tystnad, låta sig själv förvandlas, som ett sätt att modifiera våra relationer med andra och bygga nya former av sociala gemenskaper, med större självständighet gentemot statsmakten och de globala dominanta krafterna, än alla ideologier.
Johannes var förankrad i sig själv och i sin kallelse. Han hade fått ett uppdrag, att undervisa sina lärjungar och peka på någon annan än sig själv. Han behåller inte sina lärjungar för sig själv. Också vi behöver peka på något mer än oss själva.
Johannes Döparen var en människa sänd av Gud (Joh 1:6). Gud sände inte en ängel utan en människa, en människa insatt i ett gudomligt sammanhang! En människa sänds till människorna, så att människorna kan känna igen sig själva, inte i en ängels prakt utan som här i Johannes Döparens svaghet.
Gud kan styra människorna genom änglarna men han föredrar och vill göra det genom människor, eftersom vi är bättre på att förmedla till andra människor just det mänskliga. Därför sänder Gud just dig till dina medmänniskor, som människa för att Gud föredrar att du gör det framför att någon ängel skulle göra det!
Vi tror att vi måste göra vissa saker för att bli dugliga, användbara, lämpliga, men en människa görs duglig genom Guds nåd. Johannes Döparen hade kallats redan i moderlivet, långt före varje egen ansträngning, och så är det också för oss: det handlar om Guds nåd, som föregår allt vad vi kan göra och åstadkomma. Det handlar mer om samtycke, att säga ja till Guds vilja. Men också här verkar nåden genom att Gud också rör vid vår vilja, Guds rörande nåd, den nåd som rör vår vilja i riktning till hans kärlek, så att hans vilja blir vår vilja. Makrokosmos i harmoni med mikrokosmos.