Apg 5:34–42 och Joh 6:1–15
Gud, vår Fader, du som lät din ende Son ta på sig korsets tyngd för att befria oss från ovännens makt, låt alla dina tjänare nå fram till uppståndelsen.
Vi ber om nåden att få växa i tillit och förtröstan.
Jesus är lugn och vet vad han ska göra, mitt i omgivningens oro, lärjungarnas brist på förtröstan och de behov som folket hade av att få äta mitt ute i ödemarken. Han mättar folket och visar återigen för sina lärjungar att de behöver växa i sin tillit. Detta var inte ett önsketänkande från hans sida, utan själva tanken med att han utvalde sina apostlar, som grunden för det nya förbundet. Därför läser vi i apostlagärningarna om hur de nu, uppfyllda av den helige Ande, uppträder som Jesus själv hade umgåtts med dem. Nu är de själva Kristus i världen, nu är de de som förtröstar på Gud i till synes hopplösa situationer, nu är de de som makterna söker döda men inte har någon makt över. De förbjöds att tala i Jesu namn och pryglades men de var ”glada över att de befunnits värdiga att förnedras för Namnets skull. De fortsatte dag efter dag med att undervisa i templet och hemma och förkunna budskapet att Jesus är Messias”.
Hur ska vi i dag finna sådan styrka, mitt i all oro och förvirring, i vår egen hjälplöshet? Vi behöver också som lärjungarna fröst se vår brist på tillit, bli tomma, tysta, för att låta Gud fyllas oss med allt gott. Det är egentligen på samma sätt som Jesus fann styrka: han ”drog sig undan till berget igen, i ensamhet”. Kyrkoläraren Anselm av Canterbury (1033–1109) skriver sitt ”Proslogion” som ett samtal med Gud, och börjar med att uppmana läsaren att dra sig undan, för att finna styrka:
”fly för en stund bort från dina göromål och göm dig för dina tankars tumult. Avskudda dig dina mödosamma bekymmer och lägg åt sidan dina tröttsamma arbetsuppgifter. Gör plats för lite tid med Gud; och vila en stund i Honom. Gå in i den innersta kammaren i ditt sinne; stäng ute allt förutom Gud och sådant som kan hjälpa dig att finna Honom; stäng till dörren och sök Honom. Tala nu, hela mitt hjärta! Tala nu till Gud, och säg, jag söker ditt anlete; Herre, ditt anlete söker jag. Och kom nu, min Herre och Gud, lär mitt hjärta var och hur det må söka dig, var och hur det må finna dig”.
Så detta är dagens övning: sök stillheten, samla dig, dra dig undan, förbli i tystnad, eller som vi säger här på Berget ”I stillheten blir du stark.”