1 Joh 2:12–17 och Luk 2:36–40
Allsmäktige Gud, låt oss som ännu känner tyngden av den gamla syndens ok, upprättas genom Jesu oförlikneliga födelse. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre.
Johannes pekar på hur evangeliet talar till människor i olika åldrar och situationer. Han tilltalar barnen, de unga och fäderna. I varje ålder och situation finns ett gudstilltal, en Guds kallelse och maning. Gud talar till oss som barn på ett särskilt sätt, men det slutar inte där, varje period har sitt tilltal. Det gäller inte minst de äldre, vilka evangelisten Lukas lyfter fram. Hanna visar att man inte måste vara ung för att ha något att hoppas på, snarare tvärtom. Lukas pekar på hur den helige Ande verkar i Sakarias, Elisabet, Symeon och Hanna. Ja, den helige Ande vill vara nära oss när vi blir äldre. Den helige Andes aktivitet avtar inte med åren utan snarare tilltar, allt eftersom vi släpper in den helige Ande i våra liv. Åldrandet är därför en välsignelse, en helig tid, då vi får ta emot mer och mer från Gud, ju längre vi lever och kommer närmare vårt livs slutmål.
Därför är det också så viktigt att uppvärdera åldrandet, se det som själva höjdpunkten i det mänskliga livet. Kroppens styrka avtar, vi blir svagare till det yttre, men samtidigt finns en oerhörd potential till tillväxt i det inre livet. Följaktligen behöver vi ägna mer tid åt bön, ta emot sakramenten, förkovra oss, läsa, studera, just när vi blir äldre. Det är inte en tid av stagnation, av att göra mindre, av att förvänta sig mindre, tvärtom Gud har alltid mer och mer att ge ju längre livet går.
Hanna ”tjänade Gud dag och natt med fasta och bön”. Det farligaste med åldrandet är att resignera och att nöja sig med mindre och förgängliga ting. Men Hanna, hon fortsatte att vänta och hoppas, lämnade aldrig templet, tjänade Gud och bad dag och natt. Vi behöver mer av med denna attityd till åldrandet och det andliga livet. När vi åldras blir vi svagare till det yttre men kan samtidigt bli starkare i det inre. När det synliga avtar kan det osynliga tillta och växa för att helt övergå i det fullkomligt sköna, eviga och saliga skådandet.