Jes 25:6–10 och Matt 15:29–37
Herre, vår Gud, bered våra hjärtan med din väldiga kraft, så att din Son vid sin ankomst finner oss redo för den stora måltiden i himlen, där han själv betjänar oss.
”Han skall för alltid göra döden om intet, och Herren, Herren skall avtorka tårarna från alla ansikten, och skall ta bort sitt folks vanära överallt på jorden”. S:t Kyrillos av Alexandria pekar på att denna profetia uppfylls i inkarnationen, när Gud blir människa. Inkarnationen handlar om vår frälsning, att det som sker i Logos, Guds Son, det sker för vår skull. I detta Guds människoblivande avtorkar Gud tårarna från människornas ansikten. Han är Medlaren som kommer med fred och harmoni som läkemedel, i och genom sig själv, som Medlaren mellan Gud och människa river han fiendskapens och disharmonins skiljemur.
Detta motsvarar Människans längtan, som vi ser hos de sjuka och de hungrande i evangeliet. I Jesus finns det som tillfredsställer varje längtan: i honom finns allt som är skönt, användbart och välsmakande. Att se honom uppfyller oss med sann lycka. Att längta efter honom är att skåda hans skönhet, att själv bli förskönad, att njuta av hans närhet och smaka att Gud är god.
Lärjungarna såg detta hända mitt framför deras ögon: där Jesus gick fram gjordes döden om intet och livet trädde fram i ljuset, tårar torkades från människors ansikten, hungriga blev mättade, människor botades från sina sjukdomar. ”Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, sju fulla korgar”.
Vi ser denna barmhärtighetens natur i Jesu person när han botar de sjuka och ger de hungrande att äta. Hela livet är ett uttryck för Guds barmhärtighet och givmildhet mot oss. Huvudorsaken till hans ankomst är Guds allra mest överväldigande givmildhet. Guds Son var berörd av en sådan givmildhet att han ville bli människa så att han kunde komma nära oss. Adventstiden är ett uttryck för denna Guds barmhärtighet och givmildhet mot oss.
Jesus kommer som den mest älskvärde Medlaren med fred och harmoni, den allra sannaste Läraren i rättvisa, den mest ödmjuke Konungen som ger sig själv som exempel i ödmjukhet och fattigdom. Därigenom förstår vi hur vi ska nalkas honom: med uppriktig kärlek, med ödmjuk vördnad och genom att imitera honom, formas efter hans kärlek, ödmjukhet och fattigdom.