Hos 6:1–6 och Luk 18:9–14
Herre, vi firar denna botens tid med glädje och ber om nåden att leva i påskens hemlighet, så att vår glädje blir fullkomlig.
I liknelsen om tullindrivaren och farisén kan det se ut som att tullindrivaren med alla sina synder är rättfärdigare än farisén med alla sina goda gärningar. Men det betyder inte att tullindrivarens synder inte skulle vara några synder eller att fariséns goda gärningar inte skulle vara några goda gärningar. Det betyder inte, att allt det goda som en människa gör inte skulle vara gott inför Gud och att det onda inte skulle vara ont. Orsaken till fariséns elände är att han inte är medveten om att också han bär på skuld. Han tror sig ha ett rent samvete, men genom att hans samvete tiger blir han ogenomtränglig för Gud och för människor, medan samvetets skrik i tullindrivaren gör honom öppen för sanningen och därmed för kärleken. Det är därför Jesus kan verka bland syndare, som inte döljer sig bakom sitt villfarande samvete, men inte hos de ”rättfärdiga”, eftersom de inte längre känner något behov av förlåtelse och omvändelse: deras samvete anklagar dem inte längre, utan rättfärdigar dem och skyler över det illaluktande.
Det är detta Anselm (1033–1109) brottas med i sitt Proslogion, i en sorts samtal med Gud. Han mediterar över detta att Gud kan straffa den ene syndaren och benåda den andre, och han utbrister så i en lovsång till Guds barmhärtighet:
”O barmhärtighet, från vilken överflödande sötma och vilket sött överflöd väller fram till oss!
O gränslösa Guds godhet, hur lidelsefullt skall syndare älska dig!
Ty du frälser de rättfärdiga, därför att det är rätt;
Men syndare frälser du genom rättvis makt.
Dem tack vare deras förtjänster,
Dessa trots deras förtjänster.
Dem genom att erkänna det goda i dem, som du har skänkt,
Dessa genom att förlåta det onda, som du hatar.
O gränslösa godhet, som övergår allt förstånd,
Låt din barmhärtighet, som utgår från ditt så stora överflöd, komma över mig!
Låt det flöda in i mig, ty det är från dig, som det väller fram.
Skona barmhärtigt, straffa inte rättvist” (kapitel 9).