Jes 30:19–21, 23–26 och Matt 9:35–10:1, 6–8
Fader, du gjorde den helige Ambrosius till lärare i den katolska tron och föredöme i apostolisk handlingskraft. Ge din kyrka dugliga och visa herdar, som leder henne dit du vill.
I dag firar vi den helige Ambrosius. Vi ber om hans förbön för oss själva och för alla som är trötta, till kropp och själ, om ny kraft och inspiration och om att våra oroliga hjärtan ska finna frid och vila i Gud denna dag.
Jesus såg människorna och ”fylldes av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde" Jesus fylls av medkänsla och barmhärtighet när han ser människans svaghet, han kommer för att hjälpa, hela, för att mätta, det är hans ankomst, hans advent. Han har ett särskild omsorg om de illa medfarna i denna värld. Jesus säger till sina lärjungar att de ska "gå till de förlorade fåren"... och sedan de ska "ge som gåva vad ni har fått som gåva." Att ge som gåva det vi fått som gåva är nyckeln till ett kontemplativt liv. Att förstå livet, inte något som vi förtjänar eller har rätt till, utan i första hand en gåva som vi tar emot. Och som vi ger vidare som en gåva. I Eukaristin är gåvans båda sidor aktuella, vi tar emot det Fadern ger oss och vi ger vi tillbaka det vi tagit emot till Fadern. Det är ett mönster för varje dag och varje liv, att ta emot och att ge tillbaka.
Den heliga Mässan har många namn, som Eukaristin, altarets allraheligaste sakrament, men också kärlekens sakrament, eftersom att Guds kärlek här utgjuts på ett särskilt sätt, i oss och för oss! Men denna kärlek vill vidare och bara så kan kärleken nå de förlorade, när vi förstår att kärleken inte kan stanna i oss själva utan måste gå vidare och bli älskad överallt, denna kärlek vill vara ett hem för alla. Särskilt de förlorade fåren, de illa medfarna och hjälplösa. Ja, Jesus säger till sina lärjungar att de ska "gå till de förlorade fåren”. Kyrkan som Kristi kropp måste ständigt öppna sig för människors behov och nöd eftersom vi lever i denna barmhärtighetens tid som profeten bebådar, Herrens ankomst, ”då Herren förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen som det har fått”. I vår svaghet har vi fått gåvan att tillsammans i kyrkan vara detta barmhärtiga hjärta som omfamnar hela världen: ”ge som gåva vad ni har fått som gåva”.
Hela vårt liv, vår existens, är en gåva, utifrån vilken vi kan leva i tacksamhet och förundran. Före allt annat finns alltid gåvan, före varje ansträngning och till och med före min existens.