Jes 40:1–11 och Matt 18:12–14
Gud, vår Fader, du har låtit jordens alla folk få se din frälsning. Låt oss med glädje se fram emot hur din godhet och kärlek till människor blir uppenbara i din Son Jesus Kristus.
Vi öppnar oss för att ta emot den tröst som vi behöver och som Gud vill ge oss.
I första läsningen hörde vi Gud uppmana sin profet att trösta folket. Folket är fortfarande i den babyloniska fångenskapen, hårt prövat och djupt bedrövat. Folkets synder har berövat dem både friheten, templet och lovsången. Men Gud har inte övergett sitt folk. Han är trogen förbundet. Och nu sänder han sin profet att trösta de bedrövade och ge dem nytt hopp och nytt mod. ”Ge nytt mod åt Jerusalem…”, bokstavligen betyder det: ’tala till Jerusalems hjärta’. ”Kungör att hennes träldom är över, att hennes skuld är sonad,…”. Nu är prövningen och botgöringen slutförd.
Så signaleras ett nytt exodus, ett nytt uppbrott, denna gång ur det babyloniska ”Egypten”. Bered väg för Herren, så att templet för hans härlighet åter kan byggas upp. Gud har inte utvalt sitt folk för att leva i fångenskap och bedrövelse, utan för att vara en glädjens budbärarinna. ”Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud. Sion, ropa ut ditt glädjebud med hög röst, Jerusalem. Ropa, var inte rädd, säg till Judas städer: Er Gud kommer!” Det är adventstidens glada budskap om att människans befrielse närmar sig, Gud kommer oss till mötes i tiden och i denna värld.
Ändå kan också vi troende falla i tröstlöshet och missmod, vilket för oss bort i en inre fångenskap, i knotande och bedrövelse. Enligt den helige Cassianus har bedrövelse ofta sin orsak i att man fångats i vissa tankebanor. Det kan vara självömkan, avund, bekymmer, besvikelse över att livet inte gått som vi tänkt. Tankarna gör oss fångna. Hjärtat krymper. Här är trösten viktig, den grundar sig på att Gud är trofast, att han aldrig överger sitt folk, att han ständigt kan skapa nytt. Här behöver vi trösta varandra men också oss själva, tala kärleksfullt till oss själva. Till slut handlar vår kamp mot misströstan om att steg för steg öva oss i att sätta allt vårt hopp till Herren. Han som letar efter den som kommit bort och gläder sig när han finner denne, för att ”ingen av dessa små skall gå förlorad”. Eller som kyrkan sjunger i adventshymnen ”Rorate caeli”, där kyrkan ber att nåden skall regna över den torra jorden. I sista versen hör vi en återklang av dagens profetord: ”Trösta dig, var tröstad, mitt folk! Snart skall din frälsare komma” (Cecilia 525:4).