1 Sam 16:1b, 4–7, 10–13, Ef 5:8–14 och Joh 9:1–41 Himmelske Fader, genom ditt Ord, som blivit människa, försonar du oss människor med dig och med varandra. Låt oss därför med trons glädje och kärlekens iver bereda oss att fira påsk med honom, din  Son, Jesus Kristus, vår Herre. Varje människa lever på något sätt i okunnighet, men det finns möjlighet till befrielse. Vi har nämligen utrustats med ett tredje öga, ett inre öga, hjärtats öga, visdomens och kärlekens öga. När detta inre öga öppnas kan människan, som annars är blind, se verklighetens skönhet och mål. Det viktigaste i livet är att se, att inte vandra i mörker. I fornkyrkan lästes texten om hur Jesus botar den blindfödde för dem som skulle döpas under påsken. Det kristna livet handlar om att få öppnade ögon, att bli upplyst, att gå från att vara blind till att se, med Guds ögon. Det är den helige Ande som sakramentalt öppnar våra ögon och ingjuter ljuset i våra hjärtan när vi döps. I dopet får vi genom den helige Ande ett inre sinnesorgan som består av tro, hopp och kärlek. Det kallas ibland för de teologala dygderna, eftersom det är krafter som kommer som en gåva från Gud, och som för oss tillbaka till Gud. Det är krafter som hjälper oss att mer intimt erfara Gud i allt, vi får liksom låna Guds sinnen. Genom tron öppnas de inre syn- och hörselsinnet. Genom kärleken öppnas det inre smak- och känselsinnet. Genom hoppet öppnas det inre doftsinnet. Så kan vi återigen, som Adam och Eva i Edens lustgård, se Gud, lyssna till Gud, smaka, känna och känna doften av honom i vår värld, i våra mänskliga liv, i olika situationer och händelser, i olika livsfaser och erfarenheter. Vi är inte lämnade ensamma i världen. Vi har fått den helige Ande och ett andligt sinnesorgan att använda. Gud  verkar i och genom oss, med tro, hopp och kärlek, så att vi får komma med Guds gåvor till denna värld, med tro där människor inte kan tro, där man försökt göra sig av med alla spår av honom. Med hopp i en värld som lider av oro, förtvivlan, hopplöshet. Är det något världen behöver så är det hopp, hoppet som riktar oss framåt, mot vårt livs slutmål. Med kärlek, i en värld som präglas av så mycket rädsla. Sammmanhang som styrs av rädsla är mycket farliga och kärleken är den enda kraft som kan fördiva rädslan. Det är inte ansträngningen som är det viktiga utan gåvan, att leva av det Gud redan har gett och fortsätter att ge. Med Guds gåvor föregrips himlen, värlen förvandlas när vi samarbetar med Gud, i hans skapelse och med hans gåvor. Så fortsätter Kristus att försona allt med sig, i och genom oss, för allt ska till sist sammanfattas och helas och bli helt i Kristus.

Hos 6:1–6 och Luk 18:9–14 Herre, vi firar denna botens tid med glädje och ber om nåden att leva i påskens hemlighet, så att vår glädje blir fullkomlig. I liknelsen om tullindrivaren och farisén kan det se ut som att tullindrivaren med alla sina synder är rättfärdigare än farisén med alla sina goda gärningar. Men det betyder inte att tullindrivarens synder inte skulle vara några synder eller att fariséns goda gärningar inte skulle vara några goda gärningar. Det betyder inte, att allt det goda som en människa gör inte skulle vara gott inför Gud och att det onda inte skulle vara ont. Orsaken till fariséns elände är att han inte är medveten om att också han bär på skuld. Han tror sig ha ett rent samvete, men genom att hans samvete tiger blir han ogenomtränglig för Gud och för människor, medan samvetets skrik i tullindrivaren gör honom öppen för sanningen och därmed för kärleken. Det är därför Jesus kan verka bland syndare, som inte döljer sig bakom sitt villfarande samvete, men inte hos de ”rättfärdiga”, eftersom de inte längre känner något behov av förlåtelse och omvändelse: deras samvete anklagar dem inte längre, utan rättfärdigar dem och skyler över det illaluktande. Det är detta Anselm (1033–1109) brottas med i sitt Proslogion, i en sorts samtal med Gud. Han mediterar över detta att Gud kan straffa den ene syndaren och benåda den andre, och han utbrister så i en lovsång till Guds barmhärtighet: ”O barmhärtighet, från vilken överflödande sötma och vilket sött överflöd väller fram till oss! O gränslösa Guds godhet, hur lidelsefullt skall syndare älska dig! Ty du frälser de rättfärdiga, därför att det är rätt; Men syndare frälser du genom rättvis makt. Dem tack vare deras förtjänster, Dessa trots deras förtjänster. Dem genom att erkänna det goda i dem, som du har skänkt, Dessa genom att förlåta det onda, som du hatar. O gränslösa godhet, som övergår allt förstånd, Låt din barmhärtighet, som utgår från ditt så stora överflöd, komma över mig! Låt det flöda in i mig, ty det är från dig, som det väller fram. Skona barmhärtigt, straffa inte rättvist” (kapitel 9).

Hos 14:2–10, Mark 12:28b–34 Herre, gjut din nåd i våra hjärtan, så att vi inte lockas bort från dig utan bygger våra liv på ditt ord. Genom din Son Jesus Kristus vår Herre. Vi ber om att få fyllas ännu mer av och omformas av Guds kärlek, vishet och skönhet genom omvändelse och bot. Budet att älska Gud är en återspegling av hur Gud älskar sitt folk: "jag vill bevisa dem kärlek av hjärtat", säger Herren! Hela vårt liv är en kallelse till att komma tillbaka till denna kärlek: ”Vänd om, o Israel, till Herren, din Gud”. Herren törstar och längtar efter att få bota vår avfällighet och visa oss kärlek av hjärtat. Profeten säger att det är den vise som omvänder sig till Gud. Det främsta tecknet på dårskap är avsaknaden av omvändelse. Det är den vise som ägnar sig åt att omvända sig och göra bot vilket också är vägen till skönheten, för den som omvänder sig lovar Herren att bli ”som dagg” och den som omvänder sig skall ”blomstra som en lilja, som Libanons skog skall han skjuta rötter. Rotskott skall utgå från honom, han skall bli lik ett olivträd i fägring, och doft skall han sprida som Libanon. De som bor i hans skugga skall åter få odla säd och skall grönska som vinträd. Hans namn skall vara som Libanons vin.” Den helige Franciskus av Assisi var i första hand en botgörare. Han betonar om och om igen betydelsen av att bära botgöringens frukt. Nämligen hur viktigt det är att omvända sig från sin självcentrering, från sina egna kortsiktiga mål till Guds vilja och livets slutmål. Boten omfattar då hela min person, alla mina viljeakter och alla de handlingar som behövs för att leda de genom synden fördärvade sinnena in på Guds väg. Botgöringens frukt är detta som är det allra vackrast av allt på denna jorden: att älska Gud och sina medmänniskor som sig själv, särskilt de nödlidande och utstötta. Därför behövs ingen annan bön än denna: ”Herre, låt mig få älska dig av hela mitt hjärta, av hela min själ, av hela mitt förstånd och av hela min kraft och min nästa som mig själv.” Den skriftlärde förstår att alla brännoffer och andra offer pekar fram mot kärleken, och Jesus bekräftar mannens förståelse. Det handlar inte om att lyckas älska som i en tävling, utan om att inse kärlekens kraft. Därför behöver jag granska mig själv så att jag kan landa i insikten om vad som är det viktigaste i mitt liv. Jag behöver bli hemmastadd i insikten om att det inte finns något viktigare i mitt liv än kärleken, Guds Treeniga kärlek.